12 maj 2026

Game changer i patenträtten – Gullikssons arbete bakom BSH v Electrolux

För cirka fyra år sedan ställdes Patent- och marknadsöverdomstolen (”PMÖD”) inför en komplex fråga: Kan svaranden i ett mål om intrång i ett utländskt patent blockera domstolens jurisdiktion i det egna hemlandet genom att invända att patentet är ogiltigt? PMÖD bedömde att domstolen inte kunde ta ställning i frågan utan ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

För lite mer än ett år sedan kom det efterlängtade svaret från EU-domstolen: Nej, det är inte möjligt.

I korthet har EU-domstolen fastställt att nationella domstolar behåller sin behörighet att pröva en talan om intrång i ett utländskt patent, även om svaranden genom en invändning lyfter frågan om patentets giltighet. För det fall det utländska patentet meddelats eller validerats i en annan medlemsstat ska frågan om giltighet – men inte intrång – särskiljas och prövas av domstolarna i den medlemsstat där patentet meddelats eller validerats. Beroende på omständigheterna kan också intrångsmålet vilandeförklaras. Har det utländska patentet däremot meddelats eller validerats i tredje land har de nationella domstolarna möjlighet att pröva ogiltighetsfrågan inter partes.

EU-domstolens mål C-339/22, BSH Hausgeräte GmbH (”BSH”) v AB Electrolux (”Electrolux”), tog hela immaterialrättsvärlden med storm när EU-domstolen meddelade sitt förhandsavgörande. Redan i samband med meddelandet följde en uppsjö av artiklar och kommentarer som konstaterade dess betydelse, förändring av dittills antagen gällande rätt i jurisdiktionsfrågor samt även tankar och oro för hur beslutet skulle påverka tvister på patenträttens område framåt. För undertecknade, som företrädde BSH inför EU-domstolen och som levt med hela processen vid EU-domstolen under många långa månaders tid, var meddelandet av avgörandet samt EU-domstolens ställningstagande mycket välkommet. Det var med stor glädje vi tog del av EU-domstolens klargörande, vilket i stor utsträckning låg helt i linje med hur BSH hade argumenterat inför EU-domstolen. 

Bakgrund
Inom EU regleras domstolarnas jurisdiktion på privaträttens område av Bryssel Ia-förordningen (”Bryssel Ia”).

Som huvudregel, enligt artikel 4.1 Bryssel Ia, ska talan väckas vid svarandens hemvist. Bryssel Ia innehåller dock även flera undantag från huvudregeln. Ett sådant undantag är artikel 24.4, som undantar mål avseende registrering eller giltighet av immateriella rättigheter. Enligt artikel 24.4 är det, oberoende av parternas hemvist, domstolen i den medlemsstat där en immateriell rättighet har registrerats som är exklusivt behörig att pröva en talan som avser registrering eller giltighet av sagda rättighet, oavsett om talan förs som ett käromål eller svaromål.

EU-domstolen har uttalat sig om syftet bakom artikel 24.4 vid flera tillfällen och då anfört att det är ändamålsenligt att ovanstående typer av mål endast prövas av domstolar som har en materiell och rättslig närhet till registret där den immateriella rättigheten ingår. Det är nämligen de domstolarna som har bäst förutsättningar att pröva tvister rörande rättighetens giltighet och endast de domstolarna som med erga omnes-verkan kan påverka registrets innehåll.

Den sista delen av artikel 24.4; ”oavsett om talan förs som ett käromål eller ett svaromål”, är en kodifiering från EU-lagstiftaren av EU-domstolens dom i GAT v LuK. I det målet försökte käranden GAT kringgå reglerna om exklusiv behörighet (då artikel 22.4) genom att väcka en negativ fastställelsetalan om intrång och som grund åberopa att svarandens patent var ogiltiga. EU-domstolen godtog inte att en talan fördes på det viset och fastställde att regeln om exklusiv behörighet var tillämplig på alla processer avseende registrering eller giltighet, oavsett om frågan aktualiserades som rättslig grund för ett käromål eller som ett försvar. 

Det aktuella målet
I det aktuella målet som EU-domstolen kom att pröva denna gång var situationen en annan än den i GAT v LuK. BSH stämde Electrolux vid den svenska Patent- och marknadsdomstolen (”PMD”) för patentintrång i Sverige – men även i bl.a. Tyskland, Frankrike och Turkiet.

Vid tidpunkten för talans väckande var det alltså fråga om en ren intrångstalan. Att en sådan talan inte omfattas av artikel 24.4 har upprepats av EU-domstolen vid flera tillfällen, bl.a. i GAT v LuK, Duijnstee och IRNova.

Det som komplicerade målet för de svenska domstolarna var ett Electrolux mer eller mindre blankt (utan angivande av grunder och omständigheter relaterade till respektive jurisdiktion) ifrågasatte de utländska valideringarnas giltighet och anförde att eftersom frågan inte gick att särskilja från intrångsprövningen saknade svensk domstol behörighet. Inte heller gjorde Electrolux då någon som helst ansats för att kräva ogiltigförklaring av de utländska valideringarna i respektive registringsland. Electrolux yrkade att PMD skulle avvisa BSHs talan, med tillämpning av artikel 24.4, avseende giltighet och intrång i alla andra jurisdiktioner än Sverige. Efter att frågan prövats (och talan i enlighet med Electrolux yrkande avvisats) i första instans bedömde PMÖD att det varken framgick av Bryssel Ias ordalydelse eller EU-domstolens praxis hur förordningen skulle tillämpas i det aktuella fallet och begärde därför, som sagt, ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Frågorna till EU-domstolen
Den första frågan som PMÖD ställde till EU-domstolen var följande: innebär ordalydelsen av artikel 24.4 Bryssel Ia att en nationell domstol är obehörig att pröva en talan om intrång i ett utländskt patent när svaranden genom en invändning lyfter frågan om patentets giltighet?

Electrolux anförde till stöd för en sådan tolkning av artikel 24.4 att rådande praxis anger att intrångsmål, om giltighet av den aktuella rättigheten ifrågasätts, omfattas av artikel 24.4. Mot detta lyfte BSH att artikel 24.4 är en undantagsbestämmelse, varför den ska ges en restriktiv tolkning. Vi argumenterade istället för att GAT v LuK ska tolkas som så att EU-domstolen endast satt ned foten vad gäller försök att kringgå Bryssel Ia:s exklusiva behörighetsregler, dvs. kärandens försök att maskera sin önskan om att få giltigheten av ett patent prövat genom att använda sig av en negativ fastställelsetalan eller liknande. I detta resonemang instämde även Kommissionen.

Den andra frågan som PMÖD ställde till EU-domstolen gällde utformningen av den svenska patentlagen – nämligen huruvida svaret på den första frågan påverkas av att det i den nationella rätten finns bestämmelser som föreskriver att ogiltighetsfrågan får prövas endast sedan en separat talan om detta väckts?

Electrolux och Kommissionen anförde att frågan skulle besvaras nekande med hänsyn till EU-domstolens tidigare uttalanden i bl.a. GAT v LuK. EU-domstolen har nämligen tidigare fastställt att begreppet talan som ”avser registrering eller giltighet av patent” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater. Mot detta argumenterade BSH att när väl svensk behörighet konstaterats, vilket var fallet i det initierade intrångsmålet, ska nationell processrätt tillämpas. BSH pekade särskilt på 61 § patentlagen, som tillämpas vid mål om patentintrång i Sverige och som kräver att en talan om ogiltighet väcks separat för att domstolen överhuvudtaget ska kunna beakta förekomsten av sådant försvar inom ramen för intrångstalan.

Den tredje och sista frågan som PMÖD ställde till EU-domstolen var denna: har det någon betydelse att det ifrågavarande patentet validerats i ett tredje land?

Vad gäller den tredje frågan var såväl Electrolux och BSH som Kommissionen och republiken Frankrike överens – artikel 24.4 är inte direkt tillämplig. BSH, Kommissionen och republiken Frankrike var dessutom överens om att det inte kan föreligga någon reflexiv verkan. Flera argument lyftes avseende tillgång till rättvisa; en i grunden behörig domstol i unionen kan inte avsäga sig behörigheten till förmån för domstol i tredje land, särskilt inte om det riskerar att lämna en part utan reell möjlighet att få sin sak prövad.

Generaladvokatens första förslag till avgörande
I sitt förslag till avgörande konstaterade generaladvokat Emiliou inledningsvis tillämpningsområdet för artikel 24.4 Bryssel Ia är tydligt – det gäller talan som ”avser registrering eller giltighet av patent” men inte talan som ”avser” andra patent-relaterade frågor. Samtidigt lyfte Emiliou den osäkerhet som likväl råder kring hur bestämmelsen ska förstås. En betydande del av skulden la Emiliou på GAT v LuK och han var långt ifrån återhållsam i sin kritik mot avgörandet.

Emiliou förespråkade nämligen en ordning där nationella domstolar som är behöriga att pröva en intrångstalan också skulle vara behöriga att pröva en invändning om ogiltighet med verkan inter partes. Han konstaterade dock att, på grund av EU-lagstiftarens kodifiering av GAT v LuK, är EU-domstolen förhindrad att ogiltigförklara GAT v LuK. och denna ordning är därför inte möjlig för EU-domstolen att förespråka.

”Bakbunden” av GAT v LuK och den därefter reviderade artikel 24.4 anförde därmed Emiliou att ”en ’restriktiv’ tolkning av domen i målet [GAT v LuK] är det minst dåliga alternativet”. Som svar på den första frågan föreslog därmed Emiliou att en domstol som handlägger ett intrångsmål inte förlorar sin behörighet, oavsett om svaranden invänder att patentet i fråga är ogiltigt. Det enda domstolen blir obehörig att pröva är invändningen om ogiltighet i sig. Emiliou anförde vidare att det därefter skulle ankomma på den påstådda intrångsgöraren att väcka en talan om ogiltighet i registreringsstaten. Det är såklart inte alltid fallet att den påstådda intrångsgöraren gör detta, vilket bl.a. var fallet i BSH v Electrolux. För det fall den påstådda intrångsgöraren däremot väcker en ogiltighetstalan i behörig domstol anförde Emiliou att det kunde finnas skäl att vilandeförklara intrångsmålet, beroende på omständigheterna i fallet.

Den tredje frågan behandlade Emiliou genom att först poängtera att Bryssel Ia, som binder EU:s medlemsstater, inte kan tilldela domstolar i tredje land behörighet. Han lyfte även särskilt Owusu-domen och ansåg att det där klarlagts att någon bestämmelse motsvarande teorin om forum non conveniens inte finns i Bryssel-systemet. Samtidigt anförde Emiliou att det är ett för enkelt synsätt på Bryssel-systemet att kort och gott nöja sig med detta och därigenom acceptera att behörigheten enligt artikel 4.1 Bryssel Ia är tvingande om inte annat explicit anges i förordningen. Han lyfte istället att Bryssel Ia inte är utformad för att hantera tvister med stark anknytning till tredje land, varför Bryssel-systemets tystnad på detta ämne inte kan tolkas som att sådan anknytning kan bortses från. Denna tystnad bör istället tolkas som, enligt Emiliou, att de nationella domstolarna i medlemsstaterna vid tillämpning av sin nationella rätt bör ”återspegla” systematiken i Bryssel Ia.

I praktiken skulle detta leda till en ordning som ligger i linje med teorin om reflexiv verkan. Precis som exklusiv behörighet tillerkänns en medlemsstat, kan den också anses gälla i förhållande till tredje land. Därmed kan en domstol avsäga sig generell behörighet där den i ett motsvarande EU-internt förhållande tvingats avsäga sig densamma. 

Återupptagning av förhandlingen i Grand Chamber
Hur Bryssel Ia ska förstås i förhållande till tredje land är en mycket komplex och känslig fråga. Troligen var det bl.a. detta som föranledde att EU-domstolen valde att återuppta den muntliga förhandlingen i sin Grand Chamber och diskutera dessa frågor ytterligare innan förhandsavgörande kunde meddelas. Denna omgång av den muntliga förhandlingen omfattade ett större antal underfrågor som skulle hanteras under de 20 minuters taltid som vi hade. Frågorna inför Grand Chamber framgår av bifogat document.

Efter att den andra förhandlingen hållits i Luxemburg presenterade Emiliou ett andra förslag till avgörande avseende specifikt den tredje frågan. Han stod däri fast vid den lösning som han presenterat i sitt första förslag, dvs. den som ligger i linje med teorin om reflexiv verkan. Emiliou anförde dock att han efter den andra förhandlingen fått upp ögonen för ett mer radikalt alternativ.

Enligt Emiliou skulle artikel 4.1 Bryssel Ia kunna tolkas som, mot bakgrund av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och internationell sedvanerätt, att domstolar i den medlemsstat där svaranden har hemvist inte ges någon behörighet alls att pröva käromål som avser registrering eller giltighet av patent från tredjeland. Emiliou tog upp de många fördelarna med en sådan tolkning, t.ex. att det skapar enhetlighet och förutsebarhet, men diskuterade även den omfattande kritik som skulle kunna riktas mot en sådan tolkning.

Emiliou landade avslutningsvis i ett förslag till avgörande som inte direkt väljer något av ovan nämnda tolkningar. Han nöjde sig istället med att förespråka att artikel 24.4 Bryssel Ia inte bör vara direkt tillämplig i förhållande till patent registrerade i tredje land och att om medlemsstaters domstolar har behörighet som grundar sig på en annan bestämmelse i Bryssel Ia, så som artikel 4.1, får desamma avstå från att pröva frågan om patentets giltighet.

EU-domstolens avgörande
EU-domstolens avgörande kom den 25 februari 2025 och innebar att domstolen i allt väsentligt avgjorde frågorna från PMÖD i enlighet med hur BSH argumenterat: nationella domstolar förlorar inte automatiskt sin behörighet att pröva en talan om intrång i ett utländskt patent när svaranden genom en invändning lyfter frågan om patentets giltighet.

Gällande den första och andra frågan behandlade EU-domstolen dessa tillsammans och fastslog kort avseende den andra frågan att en nationell bestämmelse inte kan påverka tolkningen av artikel 24.4 Bryssel Ia med hänsyn till just de skäl som lyfts av Electrolux och Kommissionen (se EU-domstolens domskäl, p. 26–28).

Avseende den första frågan instämde EU-domstolen med Generaladvokat Emilious förslag. Som skäl för denna tolkning lyfte EU-domstolen särskilt att den stöds av förordningens systematik, att den upprätthåller rättssäkerheten genom en hög grad av förutsebarhet och att den fullt ut uppfyller, utan att gå utöver vad som är nödvändigt, syftet med artikel 24.4 – dvs. att tvister som avser registrering eller giltighet av ett patent ska vara förbehållna domstolarna i den medlemsstat där patentet meddelats eftersom de är bäst lämpade att pröva dessa tvister (se EU-domstolens domskäl, p. 42, 46 och 48). EU-domstolen instämde även i det Generaladvokat Emiliou anfört om möjligheterna till vilandeförklaring för det fall den påstådda intrångsgöraren väcker en ogiltighetstalan (se EU-domstolens domskäl, p. 51).

Slutligen, gällande den tredje frågan, instämde EU-domstolen återigen med vad Generaladvokat Emiliou anfört i sina förslag till avgörande.

Till att börja med lyfte EU-domstolen att det framgår av artikel 24.4 ordalydelse att det system som föreskrivs är ett internt behörighetssystem inom EU. Därtill lyfte EU-domstolen att den redan fastslagit i tidigare praxis (förvisso inte då PMÖD ställde frågan) att artikel 24.4 därför inte kan anses tillämplig på en domstol i ett tredje land eller ge en sådan domstol exklusiv, eller annan, behörighet.

Likt Generaladvokat Emiliou nöjde sig däremot inte EU-domstolen med det, utan gick vidare med att undersöka huruvida artikel 4.1 är tvingande om inte annat explicit anges i Bryssel Ia. EU-domstolen kom fram till att den bakbundenhet som Generaladvokat Emiliou konstaterat orsakats av GAT v LuK och EU-lagstiftaren inte kan anses föreligga när det är fråga om patent som meddelats eller validerats i tredje land, i och med att artikel 24.4 inte är tillämplig på dessa länders domstolar. Istället besvarade EU-domstolen den tredje frågan i enlighet med Generaladvokat Emilious förespråkade lösning: nationella domstolar som är behöriga att pröva en intrångstalan är också behöriga att pröva en invändning om ogiltighet av patent som meddelats eller validerats i tredje land med verkan inter partes (se EU-domstolens domskäl, p. 75–76).

Ett år senare
Domen är ett efterlängtat klargörande av Bryssel Ia-förordningens innebörd och sätter strategiska frågor i blixtbelysning. Det står numera utom tvivel att det med fördel går att söka en påstådd intrångsgörare i dennas domicil och initiera en intrångstalan mot denne, inte bara för intrång begånget i landet för domstolens säte, utan också för andra jurisdiktioner (inom och utom EU och även inom och utom UPC). En sådan domstol måste som utgångspunkt under sådana förhållanden pröva intrångsmålet även om svaranden för upp invändningar om de nationella valideringarnas giltighet.

Här kan man emellertid notera att avgörandet alltjämt har en del luckor. För det första, hur ska en nationell domstol förhålla sig till interimistiska vitesförbud, som till viss del och för vissa jurisdiktioner inbegriper ett offentligrättsligt element? Kan ett offentligrättsligt vite för ett förbud att fortsätta med en intrångsgärning dömas ut av domstolen i landet som avgjorde intrångsfrågan, eller finns det annat exklusivt forum för frågan om utdömande av ett sådant offentligrättsligt vite? Kommer en sådan domstol i registreringslandet att erkänna ett sådant interimistiskt förbud och ett vite fastställt av en utländsk domstol? Troligtvis är detta ett mindre problem eftersom domstolen som är behörig att pröva intrångsfrågan också skulle kunna tänka sig att ha behörighet för att döma ut ett vite för en överträdelse i ett av de länder som omfattas av beslutet. Eftersom denna domstol också är belägen i landet där svaranden har sitt domicil blir sanktionen i sådant fall än mer effektiv för käranden (desto mer problematisk för intrångssvaranden).

För det andra kan man konstatera att när det gäller ogiltighetsfrågan, så blir den praktiska hanteringen inom EU något klumpigare än den som gäller för tredje land. För ogiltighetsargument i förhållande till tredje land kan domstolen i svarandens domicil pröva argumenten inter partes. I förhållande till ogiltighetsargument i förhållande till länder inom EU blir frågan annorlunda. Här finns ju ett exklusivt forum i registreringslandet. Frågan här blir rent praktiskt: hur ska domstolen i svarandens domicil förhålla sig till ogiltighetsargument som förs fram? Detta berörs inte närmare av EU-domstolen. En lösning kan vara att man från domstolens sida upplyser svaranden om att för det fall man önskar en prövning av en nationell validerings giltighet så måste man väcka talan därom i registreringslandet, varefter man kan upplysa domstolen om detta för att domstolen då kan fatta beslut om huruvida delar av intrångsmålet kan avgöras eller vilandeförklaras i avbidan på ett avgörande från en domstol i registreringslandet. Här ligger dock en viktig uppgift på de nationella domstolarna att tillse att detta inte missbrukas för att av strategiska skäl fördröja en prövning av intrångsmålet. I denna del kan det också noteras att domen i punkten 51 innefattar en mycket omfattande referens till Generaladvokatens första förslag till avgörande, vilket inbegriper Generaladvokatens förslag till praktisk handläggning i den behöriga domstolen i intrångsmålet. Exakt vilket prejudikatvärde detta har är oklart men det torde vara svårt att helt enkelt bortse från denna explicita hänvisning i domen, inte minst som detta återspeglar det som framkom vid den skriftliga och de muntliga förhandlingarna inför domstolen.

Som redan angavs inledningsvis, så väckte bara Electrolux talan om ogiltigförklaring beträffande den svenska valideringen, men påstod att det samma också gällde andra nationella valideringar. Härigenom uppnådde Electrolux att prövningen av BSHs intrångstalan allvarligt försenades. Samma situation kan även fortsättningsvis tänkas uppstå, genom att man från intrångssvaranden söker försena väckandet och prövningen av en ogiltighetstalan i registreringslandet. I dessa fall bör domstolarna tillse att prövningen av intrångsmålet – som ju är det domstolen i svarandens domicil har att pröva – också står i förgrunden och att prövningen av detta inte fördröjs eller försenas utan vägande skäl.

Eftersom vi i detta sammanhang diskuterar intrång i ett beviljat och validerat patent, framstår det vidare som lämpligt att domstolen utgår ifrån att patentet är giltigt och inte tillåter att prövningen av intrångsfrågan fördröjs såvida det inte finns skäl för att låta prövningen dröja. Om en svarande således dröjer med att väcka en talan om ogiltig-förklaring i registreringslandet bör prövningen av intrånget inte fördröjas. På motsvarande sätt bör inte svävande påståenden om vad svaranden tycker om giltigheten av utländska valideringar leda till att svaranden kan fördröja prövningen av intrångsfrågan. En ordning där intrångsprövningen fördröjs genom blanka påståenden om ogiltighet utan efterföljande aktion för att förmå en ogiltigförklaring rimmar illa med EU-stadgans krav på tillgång till effektivt rättsmedel.

För det tredje kvarstår frågan om hur den nationella domstolen ska förhålla sig till situationen att målens förhållande till olika jurisdiktioner kan hamna i otakt. Detta kan ju i första hand ske genom att svaranden väljer att inte försvara intrångspåståendena i vissa jurisdiktioner men försvarar sig desto mer för andra. I denna del kan den nationella domstolen behöva dela upp delarna i målet på något sätt.

En annan fråga är hur domstolen ska förhålla sig till prövningen på kärandesidan. Intrångsfrågan torde behöva prövas enligt reglerna i respektive lands lag. Frågan vem som ska bära ansvaret för att reda ut innehållet i utländsk rätt och de nationella processuella reglernas påverkan på prövningen i den kompetenta domstolen är mycket intressanta och här finns mycket att säga om detta som inte kan  beröras i denna artikel. En konsekvens av dessa faktorer kan emellertid vara att käranden kan ha ett intresse av att dela upp målen. I denna del bör dock domstolen inte utan tungt vägande skäl dela upp processen. Det är ju trots allt käranden själv som valt att stämma på det sätt som skett och därmed bär käranden också ett ansvar för att driva målet på så vis.

Domen i BSH-målet har gett upphov till en närmast lavinartad reaktion av nationella mål men kanske än fler mål inför UPC. Bara för att nämna några, där BSH-läran lyfts fram särskilt:

Särskilt målet Dyson ./. Dreame har nyligen hamnat i fokus eftersom UPC Court of Appeal nu för första gången skickat en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Dessa frågor och EU-domstolens eventuella ställningstagande av dessa kommer dock inte att påverka de principer som stadfästs i BSH-avgörandet.

Som bekant är UPCs jurisdiktion begränsad till EP-patent, vilket innebär att den extraterritoriella effekten av den långa armen är begränsad. Denna begränsning existerar inte inför nationella domstolar. En intressant utveckling här är Onesta ./. BMW inför tysk nationell domstol. I målet förde Onesta (en s.k. NPE) en intrångstalan mot BMW i dess domicilforum där intrånget bl.a. avsåg intrång i amerikanska patent. BMW svarade dock med talan inför amerikansk domstol (där Onesta hade sitt domicil). I det målet utfärdade den amerikanska domstolen en anti-suit injunction som riktade sig mot Onesta, eftersom domstolen menade på att amerikansk domstol var mer lämpad att pröva intrångsfrågan i det amerikanska patentet, vilket ledde till att Onesta vid äventyr av vite i sitt domicilforum fick återkalla talan i den tyska domstolen.

Anti-suit injunctions (ASI), anti-anti suit injunctions (AASI) och anti-anti-anti-suit injunctions (AAASI) (finns det flera?) är något som är förekommande i common law-länder, men något av en främmande fågel i civil law-länder. Det innebär dock inte att vi kan bortse från rättsfiguren. Tvärtom måste vi nu i en värld efter BSH-domen vara beredda på förekomsten av anti-suit injunctions, men också att en part kan vilja få en anti-anti suit injunction prövad t.ex. inför en svensk domstol. Frågan har aldrig prövats utifrån svensk rätt, men det är tänkbart att en laglig grund för en begäran om en anti-anti suit injunction skulle kunna rymmas innanför ett yrkande enligt 15 kapitlet 3 § rättegångsbalken, som rör interimistiska säkerhetsåtgärder. Stadgandet är brett formulerat och kan enligt sin ordalydelse omfatta en ASI, AASI eller en AAASI. Frågan har dock aldrig prövats av svensk domstol. Att frågan är aktuell även för civil law-länder som Sverige är helt uppenbart inte minst som att en anti-anti-suit injunction meddelats i ett UPC-mål mellan InterDigital ./. Disney, UPC CFI 445/2025. Det framstår som helt nödvändigt att man även på nationell nivå tar detta i allvarligt beaktande, annars kommer Bryssel Ia-förordningens stadgande om jurisdiktion framstå som svag, om inte jurisdiktionen kan försvaras mot anti-suit injunctions.

Det är tydligt att EU-domstolen har gett medlemsstaternas domstolar större handlingsutrymme genom BSH-avgörandet. Medan domstolarna i EU-länderna tidigare framstod som splittrade och med liten geografisk omfattning har BSH-avgörandet nu i ett slag förändrat bilden. Domstolar inom EU-området kan nu på allvar bli en hub för multinationella processer med kostnadseffektiva och rättssäkra avgöranden, såväl i nationella domstolar som genom UPC. I detta läge kan ASI, AASI och AAASI fungera som moderatorer, men utan att på något sätt förändra BSH-principerna i stort.

Vi var på plats i EU‑domstolen när BSH‑målet handlades där, och vi kommer även fortsättningsvis att befinna oss längst fram i utvecklingen på detta område. I BSH‑målet åstadkom vi något mycket mycket betydelsefullt tillsammans med Dr. Ernst‑Peter Heilein (BSH) och Dr. Roman Sedlmaier (IPGC). Utöver den faktiska framgången i domstol fick våra insatser också ett betydande erkännande, då de resulterade i utmärkelsen Impact Case of the Year vid MIP Awards i London 2026.